Välj språk här Välj språk här

Spjälsängen

Blicken mötte parkettgolvet, tårarna trädde fram. Spjälsängen på andra sidan rummet vaktades av svarta galler. Aldrig använd, aldrig berörd. Bokhyllan var tömd och dess innehåll paketerat i lådor som stod i vagnen utanför, ingen av böckerna var hans. Väggarna lyste med frånvaron från fläckar av en liten pojkes händer.
Hon hade kommit, älskat, och sedan försvunnit. Gått ut genom ytterporten för att aldrig mer se tillbaka. Pojken var inget resultat av kärlek, snarare ett svar på synd, och synden straffar inte alltid syndaren. Hon släppte aldrig barnet. Fast han slutat andas, höll hon om honom, fast han blivit kall lik och tyst, höll hon om honom, endast på ett sådant sätt en mor håller. När mannen väl lyckats få henne att släppa det nyfödda, hade psykologens jobb frodats. Spjälsängen talade till honom, sade allt gott, sade allt bortglömt. Alla dagar, alla kvällar, alla nätter. Allt vakades av det svarta gallret runt sängen.
En kvinna med mycket patos i utseendet tittade in genom dörren. ”Ska jag bära ut den, Herrn?” sa hon och pekade på spjälsängen. Mannen vände sig om från att ha varit upptagen med att se på torget nedanför fönstret och såg på kvinnan som hade fingret pekandes på sängen. Samtidigt höjdes händerna mot det slitna håret. Munnen öppnades, men stämbanden hann aldrig formas förrän han fallit ihop på det nakna golvet. Kroppen kurade ihop sig, underläppen började darra. Han började skratta med staccato i rösten. Skrattets vågor strödde runt i rummet och ut genom fönstret.

Av: Sam 9LD
Södermalmsskolan