Välj språk här Välj språk här

Somalia 2005-2006, Söderhamn 2008,

Söderhamn 2008
Jag slog upp ögonen mitt i natten och ställde mig vid fönstret. Jag kollade upp i himlen och såg två röda ljus, det ena är min farbror Ibrahim och det andra är min farfar. Båda är döda. Nej, det var inte min farfar eller farbror , det var ett flygplan. Jag la mig i sängen igen. Plötsligt knackade det på dörren. Jag blev lite rädd men sa kom in. Det var pappa.
Pappa har haft det jättetufft de senaste tre åren. ”Varför är du vaken?” frågade pappa. ”Var är mina syskon? ” svarade jag.” Är de också döda?” Pappa svarade inte. ”Svara då” skrek jag. ”Jag är inte liten längre, jag måste veta allt”. Då svarade pappa ”Jag har ingen aning om de lever eller är döda.” Pappa gick ut ur mitt rum. Jag fick syn på en bok ” Vägen till Sverige”. Vägen till Sverige vill jag absolut inte tänka på. Men ibland måste man tänka på något man egentligen inte vill tänka på.

Somalia 2005 – 2006
Min pappa kan inte jobba som regissör längre, han är tvungen att börja med något annat för att kunna försörja mig, mina syskon, mina två farbröder och min farfar. Pappa och en av mina farbröder fick en ide, att öppna en klädaffär. De lyckades jättebra i början men en dag förändrades allt. Några män kom till klädaffären, de ville ha pengar. De fick vad de krävde men dem kom tillbaka varje dag. Vi hade det tufft under denna period. En dag kom de tillbaka, de ville inte ha pengar utan hela klädaffären. Pappa försökte säga emot men de hotade honom till döden . De tog vår affär som vi fick alla våra pengar ifrån och i Somalia finns det inte bidrag för arbetslösa. För varje dag som gick blev det svårare och svårare. Pengarna som vi hade sparat minskade och minskade och snart hade vi inga pengar kvar. Pappa var tvungen att göra någonting. Det var Mahkamadaaha som styrde i Mogadishu. Farfar och pappa kontaktade dem och berättade om vad männen hade gjort mot oss. Mahkamadaaha reagerade direkt genom att döma dem till hårda straff. Vi fick tillbaks vår klädaffär.
Det dröjde inte länge innan Etiopiska trupper kom in till vår stad och tog över den. Nu var Mahkamadaaha borta och nu var de där männen ute igen. De var arga, det enda som kunde göra dem lugna igen var att döda min pappa och min farfar, kanske hela vår familj. Mig också, vem vet.
Jag delade rum med min farbror Ibrahim. Jag och farbror vaknade samtidigt, vi åt frukost tillsammans. ”Jag ska jobba i affären idag, vill du följa med?”frågade han. Vi har inte en aning om att de där männen var ute igen. ”Ja,” svarade jag. Jag bytte snabbt om och vi gick till affären. Jag gick tillsammans med farbror Ibrahim, tillsamman med honom som ska dö idag.
Det var en vanlig dag, kunder kom och gick som vanligt. Klockan 14 kom pappa. Det var hans tur att jobba. Jag och Farbror skulle åka till en restaurang 500 meter från vår affär, men jag var inte hungrig så han åkte själv. Plötsligt såg jag och pappa en man som sprang åt vårt håll. När mannen kom fram sa han ”De är på väg hit, de har dödat Ibrahim, fly, de kommer att döda er!” Jag brast ut i gråt. Pappa och jag sprang till vår bil i parkeringen och bara körde iväg.
Vid solnedgången parkerade pappa bilen och ringde farfar. Farfar hade redan flytt, mina syskon och min farbror Omar hade också flytt. Hela familjen hamnade på fyra olika platser på grund av de där männen. På natten sov jag och pappa i bilen. Nästa dag planerade pappa hur vi skulle åka till ett annat ställe men jag kunde inte sluta tänka på min farbror, han som köpte åt mig allt jag behövde, han som jag alltid ville vara med. Det tog tid för mig att jag acceptera att han var död. Det var då pappa fick tanken att vi skulle åka till Sverige.

Söderhamn 2008
När jag kom tillbaka från mina tankar släckte jag lampan och la mig i sängen. Jag tänkte på hur många människor jag har förlorat under senaste tre åren. Tre systrar, två farbröder och en farfar.

Mohammed
Årskurs 8, Lillholmsskolan