Välj språk här Välj språk här

Slocknad

Utomhus gick tiden. Det var 70-tal, samhället förändrades. Ett krig pågick i Vietnamn, hippiesarna var på väg att ta död på sig själva, stämningen sjöd i världen.
Men i sovrummet stod tiden stilla. Det skulle för evigt vara 1938 i lägenheten. Folk kom och gick, gav henne tidningar som tornade upp sig i gulnande högar längs väggarna. Tog med sig brev och bakelser.
Tidskrifterna gjorde henne alltid besviken, ingen skrev om henne nuförtiden. Hon var en slocknad stjärna. Men spåren från hennes glansdagar fanns alla samlade i rummet. Brev från beundrare över hela världen låg under och runt sängen. Fotografier där hon knappt kände igen sig själv, håret lagt i intrikata frisyrer och läpparna mörkröda, hängde på väggarna.
Hon var långsamt döende. Teoretiskt sätt skulle hon kunna resa sig och fortsätta leva ett normalt liv. Men, det var en av hennes egenskaper som hade fört henne långt, hon hade en känsla för drama.
På armlängsavstånd fanns det ett nattduksbord på vardera sidan om sängen. Där hopade champagneglas och böcker ihop sig. Sanningen att säga hade hon bara läst en bok i sitt liv, Den lilla prinsen när hon var elva. Hon höll det hemligt, men hon avskydde böcker. Hon blev frustrerad när karaktärerna inte gjorde henne till viljes.
Det var tyst, så tryckande tyst. Inte bara i lägenheten, i hennes liv. Hennes son ringde aldrig, även om hon alltid sa åt fotografiet av honom, som stod på en byrå mittemot sängen, att göra det. På bilden stod han ensam leendes i ett arktiskt landskap. Forskning, hade man sagt till henne.
Varför verkade ingen bry sig om henne längre? Var hon så lite värd för omvärlden? Hon såg sig om efter paketet med cigaretter, men någon hade flyttat på dem.
Hon snurrade lite på ringen på sin vänstra hand. Givaren hade varit död i många år nu. Hon hade aldrig älskat honom. Även om hon saknade att alltid ha någon nära sig, någon som kunde beundra henne dygnet runt, hade hon aldrig förmått sig till det. I en låst låda i byrån fanns det tre små askar till, inklädda i svart sammet och innehållande tre ringar till. Precis som hon inte kunde kontrollera sitt temperament kunde hon inte kontrollera andras känslor. Men det bekom henne inte värst mycket, det var brevet som stod lutat mot askarna i mörkret som fick henne att rycka till av plötslig smärta. Brevet, skrivet av henne själv för åtta år sedan, men som hade återvänt med en fet, ful, röd stämpel på. Avliden.
Hon visste kärlekens alla symptom, hon hade spelat dem otaliga gånger. Blickarna under ögonfransarna, snubblandet över orden, viljan att behaga. Men det var ingenting i jämförelse med den riktiga känslan.
Vägguret ute i salongen slog sex slag. Dags för den dagliga dosen av mediciner. Kanske hon skulle råka ta några piller för mycket. Kanske hela burken.
Hon svalde tabletterna, den rekommenderade dosen. Hon skulle leva åtminstone en dag till.

Isa Öjmyr