Välj språk här Välj språk här

När allting blir fel, av Inga Jonés 7B

När allting blir fel

Med lätta steg går jag ut ur banken. Mitt nystartade företag går med vinst och inga skulder har jag heller. Ska jag ringa Alice och berätta? Hon skulle bli så glad! Jag styr stegen mot närmaste telefonkiosk, men så hejdar jag mig. Mycket bättre om det blir en överraskning!

Jag vinkar till mig en hyrkusk och säger åt honom att köra till apoteket. Alice behöver verktabletter för sin rygg. Hon är gravid, det sliter så på ryggen. Men när vi kör förbi operans biljettkontor och jag ser de stora affischerna för den nya föreställningen som har premiär ikväll, tänker jag på Alice som sitter hemma och stickar eller virkar vantar och sockor för vintern. Klart att vi måste få roa oss lite ibland!

”Stanna här är ni snäll!” skyndar jag mig att hojta till kusken.

”Ja, herrn” säger han och stannar.

Jag kliver ur den sammetsklädda vagnen och går in på biljettkontoret.

”Hur mycket tar ni för två platser på främre raden?” frågar jag den tjocka damen bakom disken.

”2 kronor herrn.”

”Jisses, det var inga småpengar!” utropar jag. ”Ja, då hoppas jag att jag får valuta för pengarna då…”

Jag fumlar med plånboken och fiskar upp några mynt som jag lägger fram på disken. Damen räknar mynten och stoppar ner de i kassan.

”Tack herrn, ha det så trevligt!” säger hon med ett påklistrat leende.

Jag går ut genom dörren med biljetterna instoppade under rocken. Hyrkusken står och väntar på mig utanför. Jag säger åt honom att köra mig till blomsterhandeln i vilken jag köper en vacker bukett rosor åt Alice. Hon älskar rosor.

Efter det gör jag lite ärenden hos Möbelhandlarn och Tapetserarn, köper tuberkelfri mjölk och ost på mejeribolaget, fläsk hos Slaktarn, lite kryddor i kryddbon och lite andra livsnödvändigheter. Sedan kommer jag på att jag ju lovat mamma att komma förbi henne och hämta lite barnkläder som hon sytt. Mamma är alltid så gullig, tänker på allt! Men först ska jag till Kommissionskontoret. Jungfrun vi hade gifte sig ju för någon vecka sen så vi behöver en ny. Jag måste erkänna att jag oroar mig lite för Alice där hemma, utan någon som passar upp på henne.

När jag anmält att jag saknar en Jungfru på Kommissionskontoret börjar jag gå mot mammas gata. På vägen stannar jag till och postar lite brev på Expressbyrån. Jag fortsätter min färd mot mammas kvarter, på vägen stannar jag till och slänger lite mynt åt en tiggare som sitter vid vägkanten och stirrar tomt framför sig.

När jag kommer fram till mammas port kommer jag att tänka på Alice igen. Kanske borde jag ringa hem? Men hon orkar nog ändå inte resa sig upp och gå hela vägen till telefonen. Nej, bäst att inte ringa alls. Jag knackar på dörren och möts av min glada mor med mjöl på kinderna.

”Kom in hjärtat, så ska du få lite nybakta kanelbullar!” säger hon samtidigt som hon föser in mig i hallen. Det doftar av nybakta kanelbullar i hela huset.

Mamma leder mig in i salongen där hon dukat fram ett rejält fika och nybryggt kaffe. Vi sätter oss ner och börjar prata och skvallra om grannar och sådant precis som vanligt. Mamma tar fram de pyttesmå rosa babykläderna som hon sytt och visar mig.

”Tänk om det blir en pojke?” skämtar jag.

”Äh, snicksnack! Klart det blir en tös.” säger mamma bomsäkert. Hon fick ju själv bara pojkar, och jag vet att hon längtade efter en flicka…

Efter besöket hos mamma börjar jag automatiskt gå mot en telefonkiosk. Jag ringer Alice ändå, så kan hon svara om hon förmår. Jag slår in det så välbekanta numret 1511, signal efter signal går fram utan att någon svarar. Ett sting av oro ilar i min mage, men jag skjuter det snabbt ifrån mig. det är klart att hon mår bra, intalar jag mig själv.

Jag åker med hyrkusken hem igen, betalar honom och ger honom dricks. Jag tar mig upp för alla trappor och låser upp dörren.

”Jag är hemma nu, älskling!” ropar jag in i lägenheten. Tystnaden trycker tillbaka mot mina trumhinnor.

”Hallå, Alice?” ropar jag igen. Fortfarande denna hemska tystnad.

Jag går in i köket, ingen Alice. Oron skriker och bultar i min mage, men jag håller mig lugn. Jag går in i salongen men ingen är där. Nu känns mitt hjärta som en stor blyklump och en stor, svart sten vilar i min mage. Jag går in på toaletten och det vita kaklet stirrar dystert tillbaka på mig. Nu skriker min blyklump i bröstet på mig att vända om, spring ut, vakna upp ur denna hemska mardröm! Men jag trotsar mitt hjärta och styr stegen mot sovrummet. Samlat öppnar jag dörren och går långsamt in i rummet.

Det första jag ser är den tomma sängen som gapar som ett hål mitt i rummet. Den är obäddad och täcket är halvt nere på golvet. Jag vänder blicken neråt och skriker. Jag skriker och gråter och står sedan bara och stirrar tomt framför mig. för där nere, på golvet, ligger Alice. Alice med vilt uppspärrade ögon och de röda läpparna vidöppna. Hennes ansikte är lika vitt som det blodfläckade nattlinnet. Blodet är överallt, på golvet, i munnen, på det en gång vita nattlinnet.

Jag kan inte förmå mig att göra någonting, utan jag sätter mig bara ner på sängkanten och stirrar på min fru och den blodiga klump som växte i hennes mage. Men så plötsligt är det som om någonting griper tag i mitt sinne. Tänk om det finns en chans, en chans för Alice att överleva?! Jag måste ta henne till doktor Lindström, fort. Jag lyfter upp henne som ett barn och hennes huvud hänger slappt över min arm. Alice, hur kunde det bli så här, vad har du gjort för att förtjäna detta?

Jag skyndar vidare ner på gatan och vinkar till mig närmaste hyrkusk. Folk på gatan runt omkring mig stirrar, men det enda jag kan fokusera på är Alice. Alice, Alice, Alice, Alice, fina Alice.

Hyrkusken kör till doktorn och jag skyndar in med Alice. Väntrummet är nästan tomt, tack och lov, förutom en äldre kvinna. Hon tittar förskräckt på mig och Alice och gestikulerar sedan att vi kan gå före.

Jag rusar in i mottagningsrummet med Alice hängande över axeln. Doktorn kommer emot oss med sansad min.

”Missfall?” frågar han.

Allt jag kan göra är att nicka.

”Jag ska göra allt jag kan” säger han. ”men herrn får nog vänta utanför är jag rädd…”

Jag gör motvilligt som han säger. Damen i väntrummet ser med en blick så full av medlidande på mig.

”Var det första?” undrar hon.

”Eh… Va?” Jag väcks ur mina tankar med ett ryck.

”Första barnet?” säger kvinnan vänligt.

”Ja, frun.” säger jag dystert och försöker svälja gråten.

”Jaså du…” säger hon. ”Ja, första är aldrig lätt.”

Jag ser undrande på henne.

”Du förstår, jag har varit med om inte mindre än två missfall och tre som dog som spädbarn. Jag vet hur svårt det är…”

”Kommer hon att överleva?” frågar jag plötsligt.

”Det kan ingen annan än gud rå över, min vän” säger hon. ”Allt vi kan göra nu är att be för henne. Vad heter hon?”

”Alice, frun” säger jag och nu kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Det bara forsar ur mig, jag kan inte hejda det. störtfloder strömmar ur mig, och efteråt känns det faktiskt lite bättre.

”Låt oss be för Alice.” säger damen när jag gråtit klart.

Hon knäpper händerna i knät och sänker huvudet. Jag ser på hennes gråa hår och knotiga fingrar. Sedan gör jag likadant. Fast jag inte är särskilt religiös sänker jag nu huvudet, knäpper fingrarna och ber. Ber för Alice, för barnet, för mamma, för pappa i himlen och för den gråhåriga damens fem döda barn.

Dörren slås upp och doktor L. gestikulerar åt mig att komma in. Jag reser mig upp ur den hårda stolen av metall och går de få stegen in genom dörren till mottagningsrummet. Där inne, på britsen, ligger Alice, min älskade Alice, klädd i ett nytt vitt nattlinne. Hennes ögon är fridfullt slutna, och man kunde inbilla sig att hon sov. Om det bara vore så väl…

En ensam tår trillar ner för min kind, jag sätter mig på pallen bredvid britsen och tar Alice hand i min. jag kramar hennes kalla hand, känner på hennes kalla handled, där pulsen inte längre slår. Hennes röda läppar, så välkända, men ändå så annorlunda mot vad de brukade vara. Hennes kastanjebruna, långa, tjocka hår, lika välkammat och blankt som vanligt. Hennes vackra, nötbruna ögon, nu för alltid slutna.

Jag kan inte tro att det är sant, det här händer inte. Inte här, inte nu, det går inte. Inte min vackra, skrattande, leende Alice, inte vårt barn. Det kan inte stämma… Är det mitt fel? Om vi aldrig träffats kanske det här inte hade hänt. Kanske hade Alice varit vid liv, stått i sitt kök och slamrat med sina köksgrytor. Hade hon varit lyckligare då, om hon aldrig träffat mig?

Jag tar upp buketten med rosor som jag haft instoppad i rocken och placerar den på Alice bröst.

”Farväl Alice, och förlåt. För allt…” viskar jag.

”Ska jag se till att hon kommer till bårhuset…?” frågar doktorn försiktigt.

Jag nickar och ser tacksamt på honom. När jag kommer ut till väntrummet igen sitter damen fortfarande kvar. Hon ser frågande på mig. Jag skakar på huvudet och ser ner i golvet. Jag känner tårarna tränga bakom ögonen, kanske borde jag försöka dölja dem, gå ut på gatan, gå hem. Istället händer något oväntat, den gråhåriga frun haltar stapplande fram till mig och slår armarna om mig. Hon doftar viol och kanelbullar, tryggt och varmt. Nu kommer till slut tårarna, för tredje gången idag.

”Såja, såja…” tröstar hon. ”Alice är i himlen nu, hon har det bättre där.”

Då gråter jag ännu mer, tårarna bara sprutar och jag känner mig som ett vulkanutbrott. Efteråt är jag alldeles darrig och knäsvag, så damen får leda mig till en stol.

”Jag tror att det är min tur nu” säger hon och nickar menande mot dörren till mottagningen. innan hon går in till doktor L. sticker hon en liten papperslapp i min hand. Hon blinkar en gång åt mig och stänger sedan dörren. Jag tar upp lappen och läser vad som står.

 

Fru Margareta Bäck

0568

Ps. Jag kommer gärna på begravningen.

Begravningen ja! Den hade jag helt glömt bort… Hur ska jag orka?

***

Ja, så tänkte jag alltså för ungefär en vecka sedan, och det var nog rätt fråga att ställa sig. Ja, hur ska jag orka? Kommer jag ens att orka? Nej, uppenbarligen inte, tydligen är du för svag, försöker jag intala mig själv. Du är så självisk! Men det funkar inte. mina steg fortsätter sin riktning mot bron, och ingenting kan jag göra åt det. Ingenting. Hade Alice velat det här? Är hon ond på mig?

”Men se dig för din förbannade trashank!” ryter en man ilsket åt mig när vi krockar så att alla hans papper flyger.

”Åh, jag ber så hemskt mycket om ursäkt!” skyndar jag mig att säga, innan jag snabbt går vidare för att slippa en örfil.

Jag går vidare, närmare och närmare bron kommer jag, längre och längre bort vill jag. Men samtidigt kan jag känna en skön känsla vid tanken på att lämna detta liv, att bara slippa allting, att inte behöva tänka och ta ansvar.

Nu står jag på gatan innan bron och känner rädslan smyga sig närmare och närmare, den tränger fram i hela min kropp, plogar och förstör. Men jag ska göra det. jag kan inte låta något så ovärdigt som rädsla hindra mig, det vore fegt. Det är inte många människor ute så här dags, klockan är väl runt fem på morgonen. Min kropp skriker efter kaffe men jag tystar ner den. Jag har suttit uppe hela natten och skrivit testamente och avskedsbrev där jag förklarar allt. Mina ögonlock håller på att falla igen, så jag ger mig själv en snabb örfil så att jag vaknar till.

Jag tar några steg ut på bron. Allting känns som en dimma och mitt huvud snurrar runt. Höstkylan griper tag i mig och jag huttrar till. Varför tog jag inte mössa? Skärp dig nu, säger jag till mig själv, du ska ju ändå dö! Jag går längre ut på bron, ställer mig vid räcket och tittar ner. Det är högt, väldigt högt, jag är ju inte höjdrädd eller så, men jag måste medge att jag är lite skräckslagen. Vattnet är grått, det blåser lite och det är kallt i luften. Det här är verkligen inte något inbjudande. Men måste man så måste man! Jag känner efter i rockfickan, repet ligger där det ligger. Jag börjar klättra upp på räcket, mina händer darrar när jag sätter mig och börjar binda ihop mina fötter. En rejäl knut, det får inte gå upp. Jag gör samma sak med mina händer, det är inte lika lätt, jag får använda munnen och tänderna.

Jag sitter där på broräcket och tvekar en stund. Ska jag verkligen göra det? Ja, det ska jag. Eller? Men kom igen, gör det bara! Men mamma, Margareta, allting här i livet!? Alice, pappa, andra sidan, kom igen nu! Jag börjar bli mer och mer panikslagen nu, jag klarar inte av att göra det här valet. Höstluften rispar mina lungor och mina fötter är iskalla när jag till slut bestämmer mig.

Någon skriker, någon ringer ambulans, men jag är faktiskt anmärkningsvärt lugn när jag hoppar. Jag faller med huvudet först och det gör ont när jag slår i den iskalla vattenytan. Jag sjunker och känner sakta hur mitt medvetande börjar domna bort. Den sista tanken jag tänker i mitt liv är förlåt Alice, förlåt…