Kassettflykt

Egentligen så hade kassetten lagts i skokartongen för att slängas och sedan glömmas bort. Inga spår av den han en gång varit skulle få finnas kvar, det hade han bestämt sig för. Men kartongen fanns kvar, och i den låg en kassett och en liten, portabel bandspelare. Och nu stod han där, i det trånga vindsförrådet med skokartongen i händerna. Långsamt gick han de trettiotvå trappstegen ner till sin lägenhet, satte sig i den blå fåtöljen och plockade upp kassettbandet. ”1994” stod skrivet i rött bläck på etiketten. Han räknade efter lite snabbt och kom fram till att han måste ha varit arton det året. Han vecklade ut den lilla låtlistan som han för arton år sedan lagt in i bandets fodral. Fyra låtar. Ett blandband med bara fyra låtar. Sammanlagt femton minuter och trettiofem sekunder. Han kunde inte bara låta bli att sätta in bandet i spelaren, föra hörlurarna till öronen och trycka play. Långsam, dyster musik strömmade in i hans öron. Spelaren fungerade fortfarande! Musiken tog honom tillbaka till en grå, regnig höst i Huddersfield. Hur han under lektionerna i fysik hade suttit och skrivit små meddelanden till Graham som satt vid bordet framför. Hur de hade planerat att bara… sticka iväg. Bort, till Medelhavet, där det inte regnade. Eller i alla fall till London. Graham hade en kusin där, som ibland hade skrivit brev, och Londonlivet hade låtit så mycket mer lockande än det i den lilla hålan Huddersfield, där de bara skulle sluta som fattiga kontorsarbetare.
Bandet klickade till och nästa låt satte igång. Han kände direkt igen den och log. Midvinter, lätt snöfall, en mörk, kall kväll bredvid Graham i den lilla blåa bilen de stulit från en bilskrot i Manchester. De hade spelat Grahams älskade shoegaze-blandband högt medan de susat fram genom det engelska vinterlandskapet. Bilfärden skulle bara ha tagit två-tre timmar, egentligen, men bilen hade inte varit i sitt bästa skick, och resan tog betydligt längre än planerat. De hade stannat på ett slitet väghotell utanför Rugby. Pengar hade det varit ganska ont om, så mycket som möjligt behövde sparas till framkomsten, så de hade delat på en tallrik flottiga fish and chips och sovit skavfötters i en nedgången enkelsäng. ”Det måste vara såhär det känns att vara lycklig” hade Graham viskat till honom precis innan han gled in i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet. När de vaknade på morgonen hade snöandet bytts ut mot regn.
Bandet klickade igen, och en ljus kvinnoröst fick honom att minnas ankomsten. ”Bara några miles kvar nu!” hade de skrattskrikigt när de närmade sig. När de hade närmat sig storstan, London. De hade kollat upp en annan bilskrot de skulle lämna bilen på, för riktiga stadsbor åkte bara tunnelbana. Tunnelbanefärden in mot centrum hade känts som år och sekunder på samma gång. När de kom fram hade han redan stått där, Grahams kusin, som skulle lämna över nyckeln. Kusinen själv skulle ut och se världen i några månader.
Ännu ett klick. Tung musik från hörlurarna. Han blundade och mindes. Han hade bäddat på soffan medan Graham tittade igenom kusinens skivsamling. ”Får jag…?” hade Graham frågat och han nickade till svar. Sedan hade det gått ett par minuter.
”Joy Division? Borde vi inte lyssna på något lite… gladare? Nu när vi är här och allt.” Graham hade bara lett och svarat att ”det behövs väl inte? Ledsam musik får mig liksom bara att känna mig ännu gladare” innan han skuttat fram till soffan skrattat till och förklarat att ”förlåt, jag är bara så lycklig”, lutat sig framåt och kysst honom på munnen.
Han log. De hade varit unga och dumma. London var inte mycket bättre än Huddersfield. Visst var det större, det hände lite mer, människorna pratade annorlunda och husen var lite finare, men annars var det sig likt. Likadana människor, som likt en grå massa fanns överallt. Han tänkte efter. Kanske var det dags att göra det igen. Bryta sig fri. Bli lycklig, i alla fall för ett litet tag. Han själv hade blivit en del av massan, jobbade för många timmar i veckan på ett tråkigt jobb för en knaper månadslön. ”Bernard, du är trettiosex år nu, det är dags att du gör någonting åt det här” sade han till sig själv, lade sedan tillbaka bandet och spelaren i lådan, knöt på sig skorna och försvann ut i Londonnatten.

1994
To Wish Impossible Things – The Cure 04:43
I Only Said – My Bloody Valentine 05:34
Femme Fatale – The Velvet Underground & Nico 02:37
Wilderness – Joy Division 02:38

Novellen är författad av Lina Rehnfeldt
årskurs 9 Södermalmssskolan