Välj språk här Välj språk här

Inklämt, Ett havt ark papper i ny tappning

Vinden hade lagt sig och solen gått ned; pällen var prickad med stjärnor.
Det enda vakna människoliv i våningen låg på en bädd av filtar på golvet, för uppsikt över dörrar och fönster måste hon ha! Men icke kunde hon lura; tänder och ansikte var oborstade inför natten.
Blankt och vitt kakel blänkte i nyrenoverat badrum. Orört, nytt och tomt.
I den randiga necessären låg tandborsten allra underst. Handen letade, trippade med fingrarna längs en uppsjö av rosa prylar från tiden Innan, allt det där andra som borde skett under ett liv och inte tre ynka månader.
Något mjukt smekte hennes tumme; en bit avrivet tyg! Ihoprullat inuti; parfym och tvål! Ett litet paket att alltid ha i fickan. Hon hade tvättat bort oanständigheten, fläckig-skitig-smutsig! Och en bit CD-skiva, eller ska vi säga kniv, det vassaste närmaste till hands som kan skada, skära, genom kött och blod. För aldrig mer, aldrig, aldrig mer skulle någon röra henne.
Sedan glasflaskan med den dyraste vätskan i, och kroppsoljorna och olivpeelingen, varifrån kom alla dessa kostsamma ting, från vem? Jo, från två inte längre älskande som ville trösta. Och då kom flytten, livet drogs itu, just som livet gjort för så många andra i den åldern innan.
Persikofärgat läppglans av den medeldyra sorten. Det fanns så gott som inget kvar, bara en tom tub med skimriga rester i.
Hon minns när tuben var full och hur det var, livet. Hon var en typisk hästtjej fåkunnig om livets alla regler och skeden. Medellängd, medelvikt, medelintresse, medelbetyg, till och med – medelsingel.
Men sedan, efter Allt det där, sa själsforskaren att ”det är viktigt att glömma”. Aldrig hade hon använt så mycket läppglans som när hon försökte glömma.
Nu så log hon, och i spegeln framför henne syntes skrattgropar och tindrande ögon bakom svart gardinlugg, ty hon kände nu i sin hand;
fyra fyrkantiga plastpaket, hopsatta i en lös gummisnodd. Kort innan hade det funnits fler, snodden mer spänd. Glädjen, värmen, ljuset; den första kärleken. Han som kom och slöt henne i sin famn, strök bort gubbens hemska smuts och hårda tag. Han som fick henne att glömma.
Därpå såg hon: en fickspegel. Men den hade djupa repor, ett rutnät över den en gång så blanka ytan. Den sortens repor, som inte hamnar där av slump och – för denna flicka – endast i raseri . Hon mindes dubbelhakan i spegelramen hon aldrig sett förut, gäddhänget och – siffrorna, 10 plötsliga extra kilon.
I en necessär av billig bomull fanns tre månader av en flickas liv inklämt.
Med allt som skulle glömmas (och även det som skulle beaktas) vandrande i hjärnan, och med, inte mer borstade tänder än innan badrums – besöket, klev hon ur rummet rak i ryggen, med en känsla av relaxion, men också; eufori.
- Om en vecka kanske jag är på andra sidan jorden.
Så somnade hon på en bädd av filtar, i ljuset av en päll prickad med stjärnor.

Towe Brewitz,
20 september 2012
(ett halvt ark papper i nytappning)