Välj språk här Välj språk här

Gammalt foto

Lena stod i ett nästan tomt rum. Ljudet av en klocka tickande var det enda hon hörde förutom sina egna hjärtslag. Hennes hjärtslag som hon önskat kunde slå lika lugnt som klockan, men som slog så mycket snabbare. Lena tittade ner mot ett foto som vilade i hennes skakiga händer. Hon hade precis lyft upp det från en liten låda som stod vid hennes fötter. På fotot kunde hon se sig själv. En lycklig gift förälder som hade middag med sina käraste.
Bredvid Lena satt Marie, med sin galna uppsyn och sitt rödlockiga hår. Marie hade alltid varit där för Lena. Men efter allt det som hänt, så gav hon upp.  Gav upp, precis som alla andra hade gjort.
Sedan var det Han, som bar hennes vigselring. Han satt där på fotot, med ett leende så varmt som solen. Men hans leende var inte detsamma för alltid. Snart domnade det bort, precis som han själv. Lena hade glömt hans namn, som han hade glömt hennes. Allt hon hade kvar av honom var bilden i sin hand. Bilderna var det enda hon hade kvar, bilderna och minnena.
Efter att just den här bilden tagits, så hade det ringt på deras telefon. Det var hennes man som svarat. Samtalet var från sjukhuset. De kom med dåliga nyheter.

Lena lade ner fotot och tog upp ett annat. Det föreställde hennes barn, som glatt hade hållit sina fångster från en lång dag av fridfullt fiske. Hon drog fingret över fotot och önskade att hon kunde få vara där igen. Träffa dem en sista gång. Hon hade önskat att hon kunnat se dem växa upp. Men hon visste att det inte skulle bli verklighet, hon fattade knappt vad verkligheten var.  Inte när alla övergav henne eller när hon inte längre hade ett skrivbord att jobba på, när hon inte ens hade ett eget rum att jobba i. Lena omgavs av främmande människor hon aldrig sett tidigare. De pratade med henne, men hon fattade aldrig vad de sa. Hon fattade ingenting.  Inte ens varför hon höll i fotot. Varför hade hon tagit upp det i första början, det bara låg där i hennes hand. Hon bestämde sig för att lägga ner det i lådan igen, då någon klev in i hennes rum. Det var en ung man, i helvita kläder. Kläderna hängde slappt och det kändes inte som att det var passade för honom. Han kom långsamt fram mot henne, han log.
”Lena, dina barn är här”, sade han och han lade sin hand på hennes axel.

 

Morgan Storesund Skarin
9LD