Att känna sig dum

Raha Jafaar berättar om utmaningen med att ta sig an en novell med gammal svenska och grammatik.

Jag kände mej sämst. Jag kunde knappt förstå någonting förutom den vanliga grammatiska orden. Men även orden jag kände till blev helt plötsligt till svarta, stora och suddiga streck som snurrade i min hjärna.
Det kändes som om jag var blind i några sekunder och jag kunde knappt se något annat än den svarta färgen.
Jag tänkte för mig själv. ” Är jag verkligen så usel? Kan jag ingen svenska eller?”
Jag såg lite mer på orden, nu kunde jag åtminstone se små och konstiga bokstäver istället för svarta streck.
Jag fick nästan ont i huvudet av den suddiga texten.
Jag hörde läraren säga ” gammaldags svenska. ” Då kändes det bättre.
Jag tänkte ” Kanske är det inte jag som är så dåligt. Hur skulle jag kunna klara av ett språk som man brukade tala för 100 år sen?” Jag har bara varit här i några år. Språket förändras ju hela tiden .
Vi i klassen började kämpa med texten och översätta den från den gamla orden till de nya och så småningom förstod vi det hela.
Nu tycker jag att det var en bra novell och att det är också bra för oss elever att känna till lite av det gamla svenska språket.
Nu förstår vi alla hela texten och kan lätt nu svara på vilken fråga som helst kring texten!

Av: Raha Jafaar
Lillholmsskolan