Album, parafras på Ett halvt ark papper

Kaffet hade sedan länge kallnat och kanelbulle på tallriken var nu torr. Kvinnan vid köksbordet satt och funderade. Bilderna i det uppslagna fotoalbumet framför henne fick henne att gång på gång börja gråta. Hon iakttog dem. Alla föreställde de människor som såg så oerhört glada ut. Hon saknade att vara glad.

David och hon hade träffats på en fotbollsmatch sex år tidigare. Båda två höll de på AIK och intresset för laget hade fört dem att komma till arenan iförda svart- och gulrandiga tröjor. I pausen hade de gått till kiosken på andra våningen för att inköpa kaffe och korv, och de hade då stått i varsin kö. Senare under kvällen hade de upptäckt att de fått platserna bredvid varandra, och det hade inte tagit lång stund för samtalen att komma igång. Plötsligt spelade matchen inte så stor roll, och AIK:s fem mål hade knappt kommit på tal en endaste gång under kvällen. Höstnatten hade hon oväntat tillbringat hos mannen, trots att hon hade pojkvän, och alkoholintag gick det inte heller att skylla på.

Kvinnan stirrade nu ned på albumssidan där den fastklistrade biljetten satt. Den hade en massa veck från att ha legat i hennes ficka så länge, och bilden ovanför föreställde paret där de glatt satt bredvid varandra. Hon vände sida.

Två år senare hade de bestämt sig för att flytta ihop. Ett litet loft på Södermalm med öppna ytor, lutande tak och en liten kakelugn hade blivit deras efter en jäktig budgivning på nätet, och de var väldigt nöjda med resultatet. David lyckades så bra på jobbet att det inte ens var tal om att låna pengar inför inköpet. Pengaflödet resulterade även i att de reste väldigt mycket. De hade besökt både Karibien, London, Grekland, New York och Mexiko under deras första år som sambos. De hade bockat av hotell efter hotell, rest med flygbolag som de aldrig tidigare hört talas om, och de njöt av livet. Lyckligare hade hon nog aldrig tidigare varit.

Hon tittade nu på bilden från inflyttningen. Två tjocka män stånkade fram i hallen bärandes på tunga flyttkartonger, och hon kom så väl ihåg himlandet med ögonen hon gjort då David smugit upp med polaroidkameran.

Nästa bild var tagen i New York, på en av de finare restaurangerna, där hon hade beställt biff och ett glas rött, och han musslor och ett glas vitt. Det var den kvällen då han hade friat till henne.

De var gifta. Vigseln hade varit av den mindre sorten, den som i stort sett bara innefattar de närmaste släktingarna och ett par vänner. Inga kusiner som gått loss på spriten eller vaktmästare som smugglat med sig 5 bitar tårta hem. Det hade varit ett lugnt litet bröllop, följt av en kort liten middag. De var alltså fru och man, och livet lekte för dem båda. Hon hade inte ens behövt arbeta. Istället hade hon rivstartat ett renoveringsprojekt i lägenheten, där hon spacklat alla väggar, målat dem i vitt, klätt om alla möbler och hängt upp tavlor målade av favoritkonstnärerna. Det var en kväll i slutet av maj då hon hade valt att berätta det för honom. David hade köpt hem en flaska champagne för att fira sin befordran, vilket hon, till hans förvåning, tackat nej till. Han hade sett förvirrad ut. Hon hade då berättat att hon var med barn.

Ultraljudsbilden var fasttejpad på sidan. Precis efter att bilden hade tagits hade de fått reda på könet. Det var en liten pojke.

Barnet var ett faktum, och redan veckor efter födseln kunde hon konstatera att hennes bästa tid redan hade varit. Sömnlösa nätter, dussintals blöjbyten, kräks på hennes favorittröjor och bajs på hennes nylackerade golv var bara vardagshändelser. Hon avskydde det faktum att hon var fast i den där lägenheten, att hon var en fånge i sitt eget hem. Mest av allt avskydde hon faktumet att höjdpunkten på hennes dag var att gå ut och handla blöjor. Det var inte det hon hade förväntat när hon gifte sig med David. Dock kunde inget av dessa påståenden föras vidare till honom, för det gick sämre på jobbet nu. Bonusarna strömmade inte längre in, och några resor var det inte ens att tala om. David var stressad konstant. Han var sällan hemma, och de hade knappt samtalat någonting under de senaste veckorna. Hon saknade honom vid sin sida om natten, och saknade att äta frukost med honom och gå på promenader med honom.

Bilden visade nu ett litet barn som lekte med Lego på köksgolvet. Ingen mamma eller pappa syntes till på bilden.

Den värsta tiden hade varit. Jobbet gick bättre nu och hon fick sova om nätterna. Dock kunde hon fortfarande vakna upp mitt i natten och inse att han inte låg vid hennes sida. Hon hade till en början misstänkt att han bara behövt jobba sent, men till slut fanns det inga andra alternativ kvar än det faktum att han var otrogen. En kväll hade hon ringt grannen och

bett honom att vakta Johan. Hon hade därefter suttit i en hyrbil utanför Davids kontor, för att sedan följa efter honom från det att han klivit ut ur porten. Han hade gått in på hotell Diplomat, och inte lämnat byggnaden förrän morgonen därpå. Hon hade konfronterat honom vid hemkomsten, och det var då han hade berättat det. Han hade cancer.

På den kommande sidan satt en bild tagen på Karolinska. David låg i sjukhussängen, frånvarande efter alla kimoterapier och operationer. De hade tagit slut på all den energi han haft kvar i kroppen, och han såg konstant tom ut. David hade visserligen försökt le då hon tagit fotot, men man kunde se smärtan i hans ögon. Johan hade precis börjat dagis, och hon hade suttit vid Davids sida varenda dag under sjukhustiden. Hon hade iakttagit honom, vakat över honom, läst sagor för honom, pratat med honom och älskat honom. Den tiden hade hon gått runt i en konstant dimma, insvept i mörker och fylld av rädsla och oro. Vad skulle hon göra om han dog?

En bild av henne och Johan prydde nästa sida. De låg glada och solbrända på en strand i Dubai. och bilden efter det föreställde David. Han hade överlevt cancern. Gud hade gett honom en andra chans, och han hade tagit vara på den. Kort efter den sista operationen hade han förtidspensionerat sig. De hade köpt en liten stuga på landet men spenderade nu större delen av deras tid utomlands. De njöt av livet igen, och David var lycklig. Ingen stress och inga jobbiga dagar vid ett skrivbord. Han var fri. All plötslig lycka hade bidragit till ännu ett barn. De hade döpt henne till Lena. Hon hade lockigt, vackert hår precis som sin pappa.

En bild föreställande sjukhuset i Dubai var tejpad på nästa sida.

David hade valt att stanna hemma en kväll, han skulle skriva klart en bok som han valt att arbeta med i hemlighet. För henne och barnen skulle han dock bara vara hemma och ”fixa”. De hade kommit hem till en man och en pappa som legat på golvet, med ansiktet tryckt mot hotellets heltäckningsmatta. Hon hade direkt ringt efter en ambulans, och väl framme vid akuten hade hon fått reda på att hans cancer inte alls hade försvunnit. Den hade funnits där hela tiden, och efter ett telefonsamtal med en sköterska på Karolinska hade hon fått reda på att David erhållit precis samma info. Plötsligt hade allt blivit klart för henne, bara sekunder efter att hennes man gått bort i rummet bredvid. Han ville ta vara på den sista tiden. Han hade därför slutat jobba för att vara med dem istället. Det var först när hon med tunga steg klivit över tröskeln till hotellrummet som hon lagt märke till skrivmaskinen som låg på sängen. I den satt ett papper och bredvid låg en bunt. På det som satt i stod det:

Malin, kommer du ihåg den där helgen i New York för 12 år sedan? Den där jag bjöd med dig på en tvådagarstripp och vi bara låg och åt chips och kollade på film på hotellrummet? Det var då jag insåg hur mycket jag älskade dig. Jag var aldrig otrogen mot dig. Orsaken till mina nattliga besök på hotell var för att skriva på boken som ligger här, bredvid dig. Den vill jag att du publicerar, så att våra barn kan läsa om vilket fantastiskt liv vi haft tillsammans. Alla minnen finns med där, både fotbollsmatchen och inflyttningen, bröllopet och födandet av Johan och Lena. Jag älskar dig något så oerhört, och jag vill bara att du ska veta…

Anna Liss, från Matteusskolan