Välj språk här Välj språk här

802 tusen spänn

– 802 tusen spänn! Fattar’u vad vi kan göra för dem!

Han skrattar till, den långa vita bomullsrocken hänger oknuten runt kroppen. På apoteksdisken framför honom har mediciner och burkar spritts ut. Det lilla vita piller som fångat hans uppmärksamhet håller han mellan tummen och pekfingret. Uppslukad synar han det. Visst såg det likadant ut och visst innehöll det väl nästan samma sak som dem de hade fått tag på den kvällen kompisen Hektor fick arvet. Om bara gamla tant Marit väntat ett tag till med sin begravning.

Med benen uppdragna i skräddarställning satt de mittemot varandra. ”Är du säker på att det funkar?” hade han frågat Hektor. Vännen log. ”Alla dar, det var farfar som fixa fram det. Tillsammans nu. 1.2.3.”

Allt var som en dröm. Han var lugn. Världen var vacker. Han älskade det.

Han fortsätter maniskt att sortera medicinerna. Varje full burk ställs upp på hyllan bakom honom. Han är van vid den här sortens arbete. Händerna arbetar per automatik, och det går fort. Precis som de där två åren. Kanske de två lyckligaste i hans liv.

Man var aldrig rädd. Inte för polisen. Inte för att det skulle gå fel. Aldrig någonsin för att bli lämnad ensam. Man hade alltid de sina, hopbundna med psykedeliska band. De träffades några gånger i veckan och hemma hos olika personer varje gång, nästan som vid bokcirkeln han hade deltagit i under skolåren. Alla tog med sig pulver. I gemenskapen levde man bara för nuet.

 Just den kvällen var de hos Rakel. I köket stod disken på hög och smulor låg spridda över golvet. Dörren stod vidöppen och utan skam visade hon in dem i vardagsrummet. Ur fickor och väskor åkte burkar och påsar fram. Om han lyssnar noga kan han höra skratten än. Till slut la sig tystnaden. Det sista han såg innan han flöt in i ett surrealistiskt drömlandskap var Hermines ögon, som för tillfället såg nästintill svarta ut. I sitt nya högtflygande tillstånd simmade han i blicken, dök in i hennes pupill och värmde sig i ögonens solglans.

När han så småningom vaknade lät han sin blick vila länge på hennes utsträckta hand. Med synen följde han långsamt hennes ådror, från handleden upp mot fingrarna. Hennes hand var ett konstverk som han sedan länge skulle bära med sig och värna om. Än idag plockar han ibland fram det ur minnet.

Förvånat ser han sig om. Jobbet är avklarat. Burkarna står alla på hyllan. Försiktigt knyter han rocken om sig och rättar till namnskylten. Medicinhyllan gör honom illa till mods. Den påminner honom om badrumsskåpet i den då nyköpta lägenheten. En av de få möbler som fanns där. Lika fyllt med piller, vätskor och pulver i brunt och vitt var det. När allt var redo.

Hårt höll de varandras händer. Kanske skrämde prästen dem, eller stundens allvar. Efter två bekräftelser, en kyss och en lång lunch begav de sig äntligen hemåt. De kröp upp i skinnsoffan de fått med sig från hans och Hektors gamla lägenhet. En stund begrundade de varandras ögon innan hon kröp upp ännu närmare honom. Ur fickan drog han fram lyxvaran de köpt bara för den här stunden. Tillsammans försjönk de i en sömn bestående av kärlek, närhet och gröna bubblor.

Tre timmar, femtiotvå minuter och tre sekunder senare klev den första gästen över tröskeln. Tillsammans plockade de fram medlen ur badrummet och gjorde sitt bästa för att få den omöblerade lägenheten trevlig. Rullgardiner drogs ner, myslampor tändes och madrasser, kuddar och filtar breddes ut. Snart var alla bjudna där, bara den innersta kretsen såklart. Han utbringade en skål, champagnen var den enda alkoholen på festen. Kanske var den där mest för syns skull. ”En drink för min vackra brud! Jag älskar dig, min skatt.” Hon log mot honom och strök sin mjuka hand mot hans kind. Sällskapet klunkade uppsluppet i sig champagneflaskan och fortsatte sedan nöjt med ”den riktiga skiten”. Lyckliga och i gott sällskap fortsatte det unga paret sin sällsamma bröllopsdag.

Sedan gick allt så fort. Han minns inte mycket egentligen. Plötsligt kom ambulansen. Vem hade ringt efter den? Apparater pep och höll koll på hjärtslagen. Vänner spreds ut på olika rehabiliteringshem. Avstånd mellan människor man älskat växte. Till sist kastades ringar i metallåtervinningen.

Stilla reser han sig upp bakom disken. Gör sitt bästa för att skingra tankarna. Försöker koncentrera sig på hoppet om en sällsynt kund. Klockan tickar stilla. Påminner honom om tidens gång. Han hatade att det härliga hade förstört hans vän. Han hatade överdosen. Han hatade champagnen. Men hur mycket hade han inte älskat den tiden? Och hur mycket hade han inte älskat henne? Älskat henne.

Nu kommer hon förresten. Håret hänger i stripor. Kläderna säckar, liksom hållningen. Ansiktet är vänt mot honom, allvarligt. Men i ögonen finns ändå den gamla välbekanta glimten kvar.

– Det vanliga, tack.